Det är sorgligt med barn. Barn som mår dåligt över att de mår dåligt för att vuxna som har glömt hur det var säger åt dem att uppskatta barndomen för att det är den bästa tiden i livet.
De har fel.
Barndomen är förvirrande och oroande och den där förvirringen och oron och rädslan blir ännu mer förvirrande, ännu mer skrämmande när en koboltblå himmel säger dig att du borde leva ditt livs bästa dagar istället för att ligga inne med ångest i hjärtat och mascararandiga kinder och en klump i magen som du lurar i dig själv för att du på något skruvat sätt tycker om att ligga i fosterställning och känna dig miserabel.
Det är fel, alltihop.
Du vet ju inte bättre! Du kan ju inte! Alla tar avstånd ifrån det för att kanske, kanske så är du lite för ung för att höra sådant, trots att det är den bittra sanningen.
Det blir bättre, hade mitt trettonåriga jag behövt höra. Det blir bättre.
Eller? Det kanske inte blir bättre. Det där trycket över bröstkorgen kanske aldrig lättar? Det kanske bara är så att det vuxna jaget lär sig hantera det, kontrollera det.
Om det är sant, att vår bästa tid är nu, vad är då poängen? Undvik att födas, i slutändan har du lidit mer än vad som lönar sig.
Fast…
Eller?
Jag blir så fruktansvärt trött på det. Alltihop. Alla som förstår, allt som förstör, alla som vet, som ska hjälpa dig, fastän de aldrig vet. När de säger att du ska leva ditt liv och titta tillbaka utan ånger, vad fan tänker de med? Det är så lätt för er. Ni är vackra, ni är empatiska och sympatiska och ni är dom som bryr sig. Det är så lätt för er att säga till oss att leva, att göra oss själva stolta, ta risker, var självsäker och ångra inte något. Det är så jävla lätt att säga efteråt när man tänker "det var ju inte så farligt", men om man är hungrig och snart kommer att somna, vad fan gör man här? Vi är många som är vakna nu, andas nästan ljudlöst, det blir rimfrost på rutan, ligger vakna under varsitt bord.
Och jag önskar att jag kunde tänka på dig normalt, men den här jävla svenska ensamheten gör alldeles för stora mellanrum och jag saknar dig så fruktansvärt mycket och bara väntar på att du ska komma hem och allt är så tyst men ditt ansikte är inpräntat på min skärm och jag vill bara ha lite förströelse. Hjälp.
Det är officiellt. 22-årige Leonardo DiCaprio är det absolut snyggaste människan som någonsin har existerat. As far as I'm concerned.
Det var allt.
Och imorgon åker jag till Virserum för vad som troligtvis blir sista gången och jag ska samla souvenirer från en tid då vi var svin. Och jag får panik, för det finns en massa grejer jag måste införskaffa inför imorgon och alla jävla affärer är stängda och jag firade midsommar på Värmdö med en Siri och en Danial och vi våldgästade deras grannars studsmatta som vanligt vid midnatt och Ruben var där och Ruben fyller 18 nästa år och Ruben är väldigt snygg. och såhär ser der ut när vi gör Upplands östra delar farligt
typ. nu ska jag tvätta och öva. hej.
Jag antar att jag borde presentera mig på något sätt. Jag har bloggat mycket förut, men jag kan bli så fruktansvärt trött på allt det där som handlar om saker som egentligen inte betyder något alls.
14 år i december är jag. Jag går i en musikskola, spelar fiol och lite så. Läser helst Harry Potter eller Tintin, men jag kan vara sofistikerad, när jag vill. Lyssnar på musik gör jag också. Jag gillar musik. Mycket. Det är allt från Kent till Angels and Airwaves till Bob Hund till Mozart till Babyshambles. Och jag gillar 60-talet. Och Alex Schulman. Och Virserum och ostbågar, stickade tröjor, lukten av sommarregn, nackar på blonda pojkar födda på nittiotalet, London, Lars Ohly, den första snön och känslan man får när basgången kommer in i The Strokes' Is this it och Julian Casablancas sjunger "said they'd give you anything you ever wanted, when they lied I knew it was just stable children tryin' hard not to realize I was sitting right behind them", Julian Casablancas i övrigt, grönt, "sanning är ingenting att tacka för, den bara är", pengar, skosnören och småpojksfjun.
Jag gillar däremot inte soppa, Jimmie Åkesson, insekter, Sundsvall, Ballar av stål, pipande hundleksaker, dyra bussbiljetter, plastgolv, präktiga SD-skåningar, Pepsi, fiskar, Maud Olofsson, prydnadssaker i porslin med blommor på, fladdermöss, Vasaparken i Stockholm, rosa, kungafamiljen, blöta strumpor, tjocka tonåringar med illasittande Gina tricot-kläder på en trång bussresa från Småland, folk som är dumma i huvudet, övermöblerade lägenheter, Fredrik Reinfeldt, att åka tvärbana, det faktum att barnfattigdomen har ökat med 60% sedan 2006 och nagellack i grälla färger. Och jag tycker att indie är det mest exploaterade som finns, speciellt om man bor i Stockholm vilket är den största mainstreamstaden i Sverige.
Jag kom hem från New York idag. Tänkte att ni ville veta.
