men hellre frysa till döds än känna värmen från en som är likgiltig;

Det är sorgligt med barn. Barn som mår dåligt över att de mår dåligt för att vuxna som har glömt hur det var säger åt dem att uppskatta barndomen för att det är den bästa tiden i livet.
De har fel.
Barndomen är förvirrande och oroande och den där förvirringen och oron och rädslan blir ännu mer förvirrande, ännu mer skrämmande när en koboltblå himmel säger dig att du borde leva ditt livs bästa dagar istället för att ligga inne med ångest i hjärtat och mascararandiga kinder och en klump i magen som du lurar i dig själv för att du på något skruvat sätt tycker om att ligga i fosterställning och känna dig miserabel.
Det är fel, alltihop.
Du vet ju inte bättre! Du kan ju inte! Alla tar avstånd ifrån det för att kanske, kanske så är du lite för ung för att höra sådant, trots att det är den bittra sanningen.
Det blir bättre, hade mitt trettonåriga jag behövt höra. Det blir bättre.
Eller? Det kanske inte blir bättre. Det där trycket över bröstkorgen kanske aldrig lättar? Det kanske bara är så att det vuxna jaget lär sig hantera det, kontrollera det.
Om det är sant, att vår bästa tid är nu, vad är då poängen? Undvik att födas, i slutändan har du lidit mer än vad som lönar sig.
Fast…
Eller?


VI BARA DÖR JU SÅ JÄVLA MYCKET HELA TIDEN;

Jag blir så fruktansvärt trött på det. Alltihop. Alla som förstår, allt som förstör, alla som vet, som ska hjälpa dig, fastän de aldrig vet. När de säger att du ska leva ditt liv och titta tillbaka utan ånger, vad fan tänker de med? Det är så lätt för er. Ni är vackra, ni är empatiska och sympatiska och ni är dom som bryr sig. Det är så lätt för er att säga till oss att leva, att göra oss själva stolta, ta risker, var självsäker och ångra inte något. Det är så jävla lätt att säga efteråt när man tänker "det var ju inte så farligt", men om man är hungrig och snart kommer att somna, vad fan gör man här? Vi är många som är vakna nu, andas nästan ljudlöst, det blir rimfrost på rutan, ligger vakna under varsitt bord.
Och jag önskar att jag kunde tänka på dig normalt, men den här jävla svenska ensamheten gör alldeles för stora mellanrum och jag saknar dig så fruktansvärt mycket och bara väntar på att du ska komma hem och allt är så tyst men ditt ansikte är inpräntat på min skärm och jag vill bara ha lite förströelse. Hjälp.

RSS 2.0