.

Det är sorgligt med barn. Barn som mår dåligt över att de mår dåligt för att vuxna som har glömt hur det var säger åt dem att uppskatta barndomen för att det är den bästa tiden i livet.
De har fel.
Barndomen är förvirrande och oroande och den där förvirringen och oron och rädslan blir ännu mer förvirrande, ännu mer skrämmande när en koboltblå himmel säger dig att du borde leva ditt livs bästa dagar istället för att ligga inne med ångest i hjärtat och mascararandiga kinder och en klump i magen som du lurar i dig själv för att du på något skruvat sätt tycker om att ligga i fosterställning och känna dig miserabel.
Det är fel, alltihop.
Du vet ju inte bättre! Du kan ju inte! Alla tar avstånd ifrån det för att kanske, kanske så är du lite för ung för att höra sådant, trots att det är den bittra sanningen.
Det blir bättre, hade mitt trettonåriga jag behövt höra. Det blir bättre.
Eller? Det kanske inte blir bättre. Det där trycket över bröstkorgen kanske aldrig lättar? Det kanske bara är så att det vuxna jaget lär sig hantera det, kontrollera det.
Om det är sant, att vår bästa tid är nu, vad är då poängen? Undvik att födas, i slutändan har du lidit mer än vad som lönar sig.
Fast…
Eller?